OM MINNENAS TEATER

 

Vad innebär det att vara en människa. Det första man tänker på är vår förmåga att tänka och handla kreativt. Under de årtusenden som har gått från de första mänskliga varelserna till våra dagar har det skett en formidabel utveckling i våra kunskaper och vår förmåga att utveckla och tillverka ständigt nya och mer komplicerade verk- tyg och maskiner.

Bakom allt detta finns utvecklingen av våra hjärnor som har vuxit i storlek med en ökande kapacitet som följd.  Men vi har våra be-gränsningar. Man har konstaterat, med hjälp av vår moderna tekno-logi, att våra hjärnor i genomsnitt börjar krympa vid en ålder av 40 år. Nervsystemet börjar samtidigt förlora en del av sin kapacitet genom en föråldringsprocess. Hur länge kan vi då förväntas bibehål-la vår förmåga till kreativt tänkande och handlande?

Om vi tittar oss omkring finner man att detta måste vara mycket in-dividuellt. Forskningen har visat att alla våra kroppsdelar och deras  funktioner mår bäst av att användas, så även hjärnan. Så fortsätt att måla, läsa, sjunga,dansa, umgås med varandra och om möjligt lev inte ensam. Man skall som regel inte avbryta sina goda vanor för att man uppnått en viss ålder utan för att man inte kan av någon orsak. Ni som sitter här är i den lyckliga omständigheten att ni re-dan gör det mesta jag räknade upp. Ni arbetar med teater. Ett lust-fyllt arbete dessutom som är inte minst viktigt i sammanhanget. Och samtidigt skjuter ni demensen framåt in i en framtid om den nu någonsin visar sig.

 

Læs mere

Den växande insikten att kulturella aktiviteter av olika slag visat sig vara till nytta för åldrande människor, fick Pam Schweitzer att star-ta ”Age Exchange Reminiscense Centre” 1987 i London. Projektet innehöll flera typer av kulturella aktiviteter varav Reminiscense theatre d.v.s. Minnenas teater kom att beröra oss. Det är alltså en metod att skapa teater med utgångspunkt från de medverkandes minnen av ett visst tema där handlingen improviseras fram.

Från början bildade Pam Schweitzer en ”Kreativ grupp” av professi-onella personer från teatervärlden, författare, regissörer, skådespe-lare, producenter och folk från den tekniska sidan. Man gick sedan ut och engagerade intresserade äldre människor, som intervjuades om sina liv och erfarenheter, antingen en och en eller i grupper. Allt antecknades noga och arkiverades. Nästa steg var att hitta någon slags struktur i materialet. Det skrevs ett manus och repetitionerna kunde starta med professionella skådespelare, samtidigt som pro-ducentgruppen startade planeringen av föreställningar och en turne.

De som hade intervjuats hade möjlighet att följa repetitionerna och lämna sina synpunkter på innehållet. I denna första version av ”Minnenas teater ” var alltså seniorerna endast leverantörer av sina minnen men deltog inte i själv teaterarbetet.

Pam Schweitzer gick vidare och bildade ett europeiskt nätverk 1993 som kom att omfatta 20 länder. Här utvecklade man i samarbete olika metoder att behandla demens genom minnesträning och man besökte varandra via kurser och festivaler. Samtidigt startade den metod som vi menar med ”Minnenas teater” vars huvudsyfte är att skapa teater utan ambitioner att behandla demens men som säkert smyger in som bonus antingen vi vill eller inte.

Denna typ av teaterskapande har till stor del kommit till oss via Fin-land och Leonie Hohenthal Antin. Hon har samarbetat med Pam Schweitzer och har en egen grupp i Kotka , en hamnstad öster om Helsingfors. Finland blev med i det europeiska nätverket 2005 och presenterade då för besökarna en föreställning med namnet ”Livet i Kotka under kriget”. Man memorerade tillsammans sina erfarenheter från krigsåren med brist på matvaror och andra förnödenheter. Hur såg det sociala livet ut, vad fanns att äta och dricka, vilka kläder hade man? Vad sjöng de, vad dansade de och vilken sorts musik? Vad kände de när de hörde de sovjetiska bombplanen närma sig? De samlade ihop alla föremål, kläder, böcker, musik som påminde dem om den tiden. Dessa föremål kallas för minnesväckare och är en viktig del i arbetet med minnenas teater. Kotkagruppen har ett charmigt litet hus som kallas ”Muistojen talo” (Minnenas hus) som är fullproppat med just minnesväckare av alla upptänkliga slag.

Jag måste berätta om en starkt personlig minnesväckare för att ytterligare belysa deras betydelse. Vi förflyttar oss till en försom-mardag 1945. Solen skiner, fåglarna kvittrar. I dikena lyser kabbele-kan gul som den första blomman för sommaren. Jag är strålande glad för jag är kär. Jag har tjuvlånat mormors fina cykel som hon är rädd om och är på väg att se på skolan som jag skall börja till hösten. Det är folktomt på grusvägen så jag vågar sjunga för full hals den då populära sången: ”Det var på Capri vi mötte varandra, jag minns det än som det vore igår…”Plötsligt tystnar sången. Jag har kommit till en långraka av vägen  och den syn som möter mig ger mig en obehaglig känsla. Jag ser en ändlös karavan av hästdrag-na kärror, fullastade med husgeråd. Kvinnor och barn sitter på las-set med förgråtna ansikten, ett antal äldre män går bredvid med bistra miner och tömmarna i handen. Kor och får följer efter bund-na till kärrorna. Jag förstår senare att det jag ser är finska medborg-are från finska sidan av Tornedalen som evakuerats för att undvika mötet med retirerande tyska soldater som drivs bort från norra Fin-land till nordnorge.

Ännu, drygt 70 år efter denna syn, är kopplingen stark till sången jag sjöng  för att kontrasten mellan min kärleksglädje och de evakuera-des sorgetåg var så stor. Det finns subtilare minnesväckare som dof-ten av en madeleinekaka….

Man kan inte förbigå en annan finsk grupp från Mikkeli som vi såg i Södertälje tillsammans med Leonies första kurs. ”Gruppen kallar sig ”Kutkutus” som betyder kittling och den uppstod på ett dagcenter för seniorer tack vare en ambitiös verksamhetsledare med förflutet i amatörteatern. Man improviserade över ett överenskommet tema och i början skrevs inget manus varför replikerna kunde variera från gång till gång, huvudsaken var att handlingen var intakt. Gruppen bildades 1995 och har uppnått så gott som kultstatus och turnerar över hela Finland.

Leonie följde deras arbete under några år vilket resulterade i en doktorsavhandling med titeln ”Taking permission-Elderly people as theatre makers”

Leonie har alltså gett ett antal kurser i Sverige. Då deltagarna har varit medlemmar i redan existerande seniorgrupper, har kunska-perna stannat inom gruppen. Vår ambition är nu att deltagarna skall vara beredda att verka som instruktörer i nya sammanhang. En sådan kurs har redan gått i Stockholm i februari med am Schweitzer och Marianne Lindgren och nästa tillfälle blir också i Stockolm i november med Leonie i form av en nordisk kurs.

Begreppet ”Kultur och Hälsa” har blivit vanligare på senare år. Man har genom praktisk erfarenhet men också genom vetenskapliga stu-dier funnit att kulturella aktiviteter av olika slag har en positiv inve-rkan på vår hälsa. Det har utnyttjats i en del landsting i projekt mot demens- Även i mitt landsting, Norrbotten, har vi en grupp som he-ter Bröt under ledning av Marianne Lindgren och Kjell Morin som med ekonomiskt stöd av Landstinget bedriver verksamhet med Minnenas teater sedan många år.

Jag besökte för några år sedan Bröt på Folkets hus i Kalix där grup-pen var samlad för att vid lunchdags ge en föreställning för en pen-sionärsgrupp. Jag trodde först att jag hade kommit fel. Det lät på lite avstånd som en grupp ungdomar som stojade med varandra. Skämten haglade i luften över ett rikt fikabord. De pratade om sjukdomar också men ur en annan synvinkel än den gängse. Var det en repetitions- eller föreställningsdag studsade de ur sängen och den dagen visste de om att det inte behövdes lika mycket värk-tabletter som vanligt.

Jag kände igen en av damerna från teaterverksamhet många år bakåt. Hon drabbades av en tidig Alzheimer, gav upp amatörteatern och sålde sin lilla butik. Jag trodde inte mina ögon när jag såg hen-ne nu. Hon såg fräsch och glad ut och deltog i föreställningen med store lust. Hon hade naturligtvis minnesluckor men hade lärt sig att hantera dem i samarbete med ledaren. Hon kände att hon tillhörde gruppen med dess gemenskap och det gav henne ett mått av säkerhet som syntes utanpå. Utan någon  vetenskaplig evidens skulle jag vilja kalla detta för  ett resultat av  Reminiscense work, Minnesarbete…

Knut Svartz

i

Minnenas teater övningar svenska

Hent her

i

Minnenas Teater Inbjudan till nordisk kurs

Hent her

i

Minnenas teater Tåghemmet program

Hent her

i

On-Reminiscence Theatre Knut Svartz

Hent her